En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs
korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och
håller händer i språnget
Det är inte så långt hem
Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser
Minns du vår blodseld, våran lag
Vårt dumma korstråg mot en lika korkad stad
Jag minns allt, som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt
till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din
jagande blick att de känns
Att det är långt hem
Och snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen sätter du själv dina gränser
Den där pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig så
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår
Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov
Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säke
Där växer avund klar och grön
Jag är livsrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
| Una serie de bancos en un intranquilo final de abril
Miro por encima del hombro y te veo parpadear
Puedo tenerte cuando quieras
Un viento que sopla basura a través
del pasillo por última vez
Y tu y yo aguantamos la respiración, nos damos
las manos en el salto
No falta mucho para casa
Todavía quedan cientos de lágrimas
Eran tuyas para darselas a quien fuera
finalmente
Son las joyas más preciosas que tienes
Así que no pidas perdón nunca más
Finalmente pasamos sus límites
Recuerdas nuestro pacto de sangre, nuestra ley
Nuestra cruzada tonta contra una ciudad igual de tonta
Me acuerdo de todo, como las uñas contra el vidrio
Pero tu solo te ríes de mi, lo reduces todo
a un chiste
Pero yo veo en tu actitud temerosa,
tu mirada penetrante que se nota
Que falta mucho para casa
Dentro de poco no quedará ninguna lágrima
Eran nuestras para darselas a quien fuera
Finalmente
Son las joyas más preciosas que tenemos
Así que no pidas perdón nunca más
Finalmente pones tu misma tus límites
Aquél chico que jamas conocí
Que iba por calles que nunca vi
Y pensaba pensamientos que nunca pensé
Bajo un cabello poco espeso y frágil
Y todos los sentimientos golpearon y explotaron
Todo el día lleno de agujeros
En un tiempo en el que nada ocurrió
En una ciudad que siempre dormía
Pero cariño todos fuimos pequeños una vez
Sí, todos fuimos pequeños una vez
Sí, todos fuimos pequeños una vez
Lanzo piedras a mi casa de vidrio
Lanzo flechas a mi incubadora
Y así cultivo yo mi miedo
Sí, siembro constantemente nuevas semillas
Y en mi invernadero estoy seguro
Que crece la envidia bien y verde
Estoy “vivo de miedo” por vivir
Y estoy “muerto de miedo” por morir
Pero cariño, todos moriremos alguna vez
Sí, todos moriremos alguna vez
Sí, todos moriremos alguna vez
Todos moriremos alguna vez
Todos moriremos alguna vez
Todos moriremos alguna vez
|
0 comentarios